För mig är pysslandet nästan ett behov. Mina händer kräver att få skapa, min hjärna jobbar konstant med att förvandla saker in min närhet till något annat och min själ sjunger när jag får till något alldeles speciellt fiffigt. En bra dag går det åt mängder med material! Jag vågar knapp tänka på vad det skulle kosta mig om jag skulle köpa in allt. Återbruksmaterial inspirerar mig och belastar inte familjens ekonomi nämnvärt. Visst, jag behöver hobbyfärg, klister, saxar och lite annat men jag är ingen storkonsument hos hobbybutikerna.
Pyssla kan också handla om andra saker, att får en stund tillsammans till exempel. Den traditionella syjuntan är ett bra exempel på det. Man hänger, man pratar, man fikar, man trivs. Dessa stunder av lycka har sällan något med själv materialet att göra. Dyra material kan blir fula pyssel – tro mig. Men om vi använder det vi redan har så spelar det inte så stor roll om vi misslyckas eller inte. Stunden kan var ljuvlig trots att slutresultatet blev något bara en mormor kan tycka om. Kanske får vi något att skratta åt tillsammans.
Ibland vill man ju förstås att slutresultatet blir som man planerat, det är jag den första att erkänna. Nederlag i bunt är sällan inspirerande. Men det är lika viktigt att få utforska, testa och misslyckas. Händerna behöver lära sig hur olika material beter sig. Kanske lär vi oss någon nytt om materialet som kan vara värdefullt i en annan situation.
Pyssel för mig handlar också om att vara smart, att hitta listiga lösningar på dagliga problem och att återanvända redan använda prylar. Aldrig mår jag så gott som när jag lyckas göra det jag behöver av det jag redan har. Då känner jag mig snart smart – och vem vill inte vara smart?
No Comments